Det har nu gått 3 tunga, och för vissa sömnlösa dygn efter det vi fruktat inträffade, och tyvärr det som vi visste att en dag skulle inträffa. De fundamentala religiösa krafter som inskränker vår demokrati och öppna del av världen vi tidigare har sett visade sig i samma ynkliga skepnad, genom att sikta in sig på vår öppna del av vårt samhälle och civil befolkning. Vårt fria samhälle har i och med dessa incidenter visat sig sina svagheter, vilket är ett pris som kommer i namnet av demokrati.

Det finns nu efteråt med självklarhet att ifrågasätta och debattera vilka åtgärder som kan och bör vidtas med syftet att förebygga och värna om nationen- och befolkningens säkerhet. Vad det nu praktiskt kommer att leda till vare sig det handlar om bevakning- och avlyssningsteknik eller lagstiftningar angående uppehållstillstånd- och utvisningspolitik så kommer det med största sannolikhet att ske en förändring i syftet av förebyggande terrorgärningar. Om detta skulle innebära en ”högerförskjutning” inom det svenska politiska klimatet som vissa opinionsbildare yttrar låter jag vara osagt, men jag anser dock att detta inte handlar om ett ideologiskt ställningstagande när det handlar om åtgärder som tar ställning i bekämpandet av terrorismen. Utan att det ska med kraft, teknisk information och strängare lagar hjälpa oss att upprätthålla den demokratiska frihet vi har, även om det kan uppstå etiska komplikationer rörande integritetsfrågor vilket jag misstänker. Det handlar trots allt om förebyggande arbete. Jag tycker även att det låter som att partierna hittills har enats kring just detta, att ha en sammansvetsad politik- och samarbete med säkerhetsmyndigheterna, vilket framför allt visade sig i det fantastiska arbete som genomfördes direkt efter dådet i fredags.   

Idag är till att börja med en viktig dag för oss svenskar då vi på olika sätt börjar om, återgår till vår vardag eller för andra, ser livet på ett alldeles nytt personligt sätt som andra aldrig riktigt kommer att förstå. Jag upplever dagen med blandade känslor idag, det finns ett uns av sorg men främst känner jag en annan sorts delaktighet och samhörighet med människorna runt om mig. Det handlar inte om det korta samtalsutbytet i samband med att jag köper en kaffe inne på campusområdet, inte heller lärarens besvarande av mina frågor under föreläsningen, utan det är på sättet jag ser på alla människor runt omkring mig. Personen jag sitter bredvid på tåget eller bussen, kvinnan som cyklar förbi mig och de som sitter och studerar i min närhet. Alla dessa människor som är på väg någonstans, som har ett syfte att göra och skapa sig någonting gott, som i sin tur kommer att bidra till vad vi alla vill ha. Ett öppet och älskvärt Sverige, precis som visat sig av Stockholms invånare och andra invånare i Sverige. Att få vara en del av detta gör mig stolt, det bevisar hur vi är enade mot terrorismen.