Så långt jag kan minnas tillbaka under min uppväxt och i mitt deltagande i olika sociala kontexter som fritids, skola, olika idrottsdeltagande eller andra sociala miljöer, så har jag oftast blivit uppmuntrad när jag bidragit med en prestation. Att bidra med en prestation handlade inte om att jag skulle behöva göra ett hattrick för bli uppmuntrad efter en fotbollsmatch. Inte handlade det heller om att få bästa betyget i klassen, nog för att jag aldrig skulle drömma om det heller. Utan det låg en annan slags bekräftelse i uppmuntran, vilket nu i efterhand är ganska enkelt när jag tänker på det. Det handlade om att visa att man var på plats, hade en god attityd och gav sitt bästa. Och tro mig, det syns vilka som vill bidra och vilka som inte vill, framförallt hörs det. Det vill säga att den som endast klagar har brist på viljan att bita ihop och bidra, och blir därmed att stå utan egen prestationsförmåga och uppmuntran.

Genom mina erfarenheter av, i alla fall för mig, minst sagt ögonväckande upptäckter har jag lärt mig att detektera människor som gärna inte vill låta sig glädjas av andras prestationer. Detta är inget unikt i sig, då jag tror de allra flesta kan märka av när någon gärna fräser ur en och en annan loska i desperation av sitt eget misslyckande. Utan det jag menar är att det finns en social mobilisering i vår nutid, både nationellt och internationellt för de som vill ge sitt anspråk på social rättvisa när det gäller diskriminerande strukturella fenomen, och dessa individer klassificerar jag som en social klagogrupp som saknar en egen prestationsförmåga.

Utan att behöva gå in på deras politiska agenda, som för övrigt är minst sagt chockerande naiv i min mening, så måste det klargöras att det finns självklart samhälleliga problem där arbetet för jämlikhet måste fortgå. Det som jag dock finner problematiskt med mobiliseringen är att det finns en slags ständig påtryckning vart än man befinner sig, vare sig det är medialt, politiskt eller socialt så är det dags för den ”revolutionära kampen”. I denna uppblåsta storm glöms principer bort som är viktiga för ett samhälles medlemmar bort om att ha en egen prestationsförmåga för något man brinner för, som istället ersätts med en slags kollektiv slemmig etikett om att ”alla är olika” eller jämställdhet. Är inte detta kort och gott redan en fundamental självklarhet som vi redan utgår ifrån? Så istället för att stå och stampa i samma fotspår och tala om dess olika ”strukturella samhällsproblem” som sexism, rasism eller vad det nu är, istället utgå med perspektivet om att respektera alla och stå till svars för det man säger.   

Jag blir glad och berörd ibland oavsett vem som lyckas med någonting anmärkningsvärt, men inte för att det är en kvinna eller någonting annat. Utanför att personen har kämpat emot sina odds, utifrån sina förutsättningar och utifrån sitt egna engagemang att ta sig någonstans. Det är förmodligen därför jag är så pass förtrollad i resor som sätter prov på vad det innebär att vara människa Sedan finns det givetvis kontexter där det finns svårigheter för personer att ”ha framgång” på grund av sitt kön t.ex. Men det betyder inte att det är raka motorvägen för män heller. Så istället för att verka för jämlikhet på det sätt som denna sociala grupp gör, och ja, jag ser dessa människor som en social grupp, så bör vi vara så tacksamma och arbeta för att ta vara på och värna om alla de möjligheter vi har i Sverige, som utan tvekan är ett av de allra mest jämlika länderna på hela jorden med skrämmande generösa sociala förmåner.

Sammanfattningsvis vill jag säga att symboliska uttalanden eller statyetter har sina poänger, kanske främst för att påminna om någonting historiskt. Ofta är det tyvärr så långt budskapet når, och då istället blir ett problem i sig då symbolen provocerar ett passivt ställningstagande hos den socialt mobiliserade grupp som gång på gång har sköljts med propagandalik retorik från medial popkultur och annat, istället för att göra ett aktivt val och att prestera något som leder till ett långvarigt och positivt inflytande för sig själv och andra.